Med en stadig lunch i magen styrde jag och Nikpe kosan mot Kebnekaises sydtopp kl 15:30. Vi gick Durlings led mot toppen. Det regnade när vi gick iväg, men på vägen mot toppen skymtade vi lite blå himmel för första gången på hela veckan. Det skulle dock visa sig att regnet skulle dominera toppturen. Leden är till största delen orösad och går över blockterräng. Regnet gjorde stenarna mycket hala och svåra att gå på.
Vi tog skydd från vinden och det ihållande regnet i toppstugan och passade på att äta lite mackor. Trots det dåliga vädret bestämde vi oss ändå för att knalla vidare mot toppen eftersom molnen för en kort stund lättade och gjorde att det gick att se några av de närmsta bergstopparna. "Det kan ju spricka upp igen..." som Nikpe sa. Nikpe visade sig ha fel. På toppen var det tät dimma och hagelstorm, men vi lyckades ändå få den här bilden som bevis.
Trötta och genomblöta kom vi tillbaka till tältplatsen 0:15. Efter ett något klent försök till stretchning av benmusklerna stupade vi i säng.
