Föregående kvälls väderprognos förutspådde en molning förmiddag, men att det skulle klarna på eftermiddagen. Vi hade därför bestämt oss för att börja vår toppbestigning av Kebnekaise via Västra leden vid tiotiden.
Vid sjutiden vaknade vi av bastuvärme i tälten orsakad av en totalt molnfri himmel. Bäst att skynda på alltså. Vi kom iväg strax efter klockan 8 och strax innan vi kom fram till leden skymtade vi Kebnekaises vitt gnistrande sydtopp mot en klarblå himmel. Tyvärr skulle inte den molnfria himlen existera länge till, men vi slapp regn på hela dagen.
Det vackra vädret gjorde att vi var långt från ensamma utefter leden. Bara att ta var sin kölapp. Vi blev dessutom omkörda av en femåring i stövlar med mamma och pappa som lätt skuttade över stenarna och snart var bortom synhåll. Oförskämt!
Väl uppe på toppen hade vi fantastisk utsikt. Över oss låg ett ganska jämnt molntäcke med några enstaka hål i. Vi stannade upp på toppen ungefär en halvtimma och började sedan vår nedstigning.
För att slippa gå samma väg tillbaka gick vi åt väster i Kaffedalen och ned längs med Siellajohka. På så sätt slapp vi klättra 250 m uppför Vierranvárris sida. Vägen var ganska trevlig, men lite otäck på väg ned mot Láddjauvággi där man går väldigt nära en brant ravin. Väl tillbaka på tältplatsen hälsade myggen oss varmt välkomna.
